Close

12 januari, 2017

Min kloka gamla soffa

Jag sitter i farmor och farfars gamla soffa och pustar. Den luktar gammal möbel, så där så man funderar hur många generationer kvalster som göttar sig där i textilfibrerna. Men jag vet att detta var farmor och farfars ögonsten som farfars föräldrar ropade in på auktion när de gifte sig någon gång på 1800-talet. Tänk vilken historia den bär på. Jag vårdar den ömt, i min övermöblerade hall på övervåningen i Spraxkya. Just nu känner jag att jag vill vara nära farmor. Jag behöver kraft.

Januari är alltid en månad av stiltje. Återhämtning hurra, kan man tycka, men min kemi funkar inte så. Jag blir rastlös och deppig. Jag har bestämt mig för att det här blir året då jag ska låta allt landa, utan att starta upp något nytt. Intalar mig att jag behöver vilan. Men sanningen är att jag känner lite sorg. Att skriva en bok är som att sätta ett barn till världen, se det växa upp och sedan lämna hemmet. Det blir tomt. Hela 2016 gick åt till att färdigställa boken. Jag levde för ögonblicket då den skulle komma från tryckpressarna. Sedan ångesten när jag satt i mitt mentala väntrum och bet på naglarna, innan dörren öppnades och reaktionerna kom. Jag hade stålsatt mig, förvarnat mina vänner att de skulle stå redo som terapeuter om jag behövde bryta ihop. Men det som kom var kärlek, kärlek och åter kärlek. Det är svårt att ta in allt det vackra som kommer från okända människor, som med några ord blir systrar och bröder. Jag har sparat varje mejl, sms, Facebook-meddelande. Klippt ut och skapat en moodboard att ta fram de stunder jag slår på mig själv och tycker jag är värdelös. Tack snälla ni för den gåvan.

Under 2016, mitt i bokskrivande, husrenovering och för mycket jobb expanderar min medialitet. Det är som en graviditet med olika faser och man vet att något ska ut. Det är skapat för att komma ut och precis som med barn kan man inte be dom stanna kvar. Alla sinnen vässas, mina talanger pockar och kräver att få komma fram. Jag låter allt komma på en gång. Bejakar äntligen att jag är ett medium och tillåter mig att känna, mer än att bevisa. Överväldigande. Jag åker med, men hinner ändå inte riktigt landa i allt jag upplever. Så när jag tänker på 2016 är det med en känsla av en karusell som går fortare och fortare. Nu har den stannat och jag sitter kvar på den vackra hästen och funderar om jag ska kliva av och gå åt sidan för att få perspektiv, eller sitta kvar och vänta på nästa åktur.

Får infallet att lyssna på den sittning jag hade med Lynn i England i våras. Jag ler. Hon beskriver exakt vad som hänt mig under året, in i minsta detalj. Och hon ger råd för framtiden, den framtid som blivit nutid och jag suger in det. Det stillar känslorna, en mjuk landning i tillit som gör att hjärnan som alltid vill planera får luta sig tillbaka mot den blommiga kudden.

Blickar ut över det isklädda landskapet. Så stilla. Naturen som sover sin djupa sömn i månens sken. Något därinne vill vidare. Upptäcka mer. Uttrycka mer. Vi får se vad det blir. När karusellen börjar snurra, sitter jag antagligen där på min häst med förväntan i blick.

Farmor ler, puffar kuddarna tillrätta i soffan. Inga krav. Inga råd. Hon bara är. Det ligger ett budskap i det. Att det räcker så långt att bara vara.